Älskade,

Jag väntade. Väntade på att du skulle ta det första steget och närma dig mig. Först då skulle jag veta att du var rätt. För jag ville inte längre vara den drivande i relationen, ville inte längre vara tåget som drog alla vagnarna.

Jag är trött och nu vill jag att någon annan drar ibland och att vi gör det tillsammans för det mesta. Som två ensamma lok utan vaknar på spåret bredvid varandra.

Därför väntade jag fastän vänta är något jag tycker så illa om. Och du kom, du såg mig och du inväntade rätta tillfället att ta det där första steget för att bjuda upp.

Du var inte lika rädd som jag och det är jag tacksam för. Det gav mig tryggheten jag behövde och du gav mig tiden att känna in. Då var det du som fick vänta på mig.

Nu väntar jag på att du ska komma hit till mig och dela min vardag, dela min glädje, sorg och de där tankarna som kommer när jag minst anar det.

Jag lovar att vänta och lovar att fortsätta skriva varje dag till du hittat hit.

Din Karolina

Kategorier: Kärleksbrev

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *