Älskade,

Jag vet att du nog inte tror mig när jag säger att det aldrig var min avsikt eller förväntan att något skulle ske mellan oss. Men visst fanns det en förhoppning och en föraning. En förhoppning om att du skulle känna på samma sätt som jag.

Det var som om tiden hade bestämt att den nu var vår. Efter alla dessa år då vi gått i cirklar runt varandra, när den ena gick framåt backade den andra. Som en dans där varken du eller jag vågade tro på att något skulle komma ut från den katt- och råttalek vi förde. En lek blandad av längtan och rädsla där bara tiden hjälper oss att finna tilliten.

När vi väl satt där och förstod vad som höll på att ske frågade du mig vad som händer med vår vänskap nu, skulle den gå förlorad? Jag svarade att vi redan hade passerat gränsen, att det var för sent att backa, att jag inte ville backa.

Och det ville inte du heller.

Din Karolina