Min älskling,

Jag omges av människor, brus och ett stilla dis blöter mitt ansikte när jag går till bilen. Det är så mörkt nu och det får mig att vilja krypa ännu längre in i min grotta där jag slipper vara neutral, slipper dölja det jag känner.

För det är så jag är och det är så jag har lärt mig att vara. Att visa upp en stark och trygg fasad trots att stormarna ryter och ruskar om mig där inne. Kanske lär du dig att se det där, kanske väljer du att låta bli.

Vad du än gör så tro inte att du känner mig bara för att du tycker jag är öppen och delar med mig av mig själv. Sanningen är den att det finns så mycket mer, att jag har en väldigt stark integritet som gör att jag inte släpper in vem som helst innanför mina murar.

Några gånger har du mitt i samtalet ställt en fråga som fått mig att stanna upp och undra om du har förmågan att höra, förmågan att se det som jag så väl behöver. Som en så enkel fråga som ”är du ledsen” när vi satt i telefon och du inte hade mitt ansikte som kunde bekräfta det framför dig. Det ger mig hopp om vår framtid. För jag behöver någon som stannar mig och visar att han ser vad som händer.

De här dagarna som gått sen du åkte har jag slagits med tvekan och tvivel och jag vet att det inte kommer att vara sista gången. Ord som säger att allting har en mening får mig att bli ursinnig för jag ser ingen som helst mening i det här. Inte för mig. Inte just nu. Och jag kommer på mig själv att emellanåt bli både förbannad och stridslysten för att i nästa stund vara dränerad på energi.

Jag vet nog inte vad jag är mest förbannad på. Situationen som vi hamnat i, att du blev kär i mig eller att jag blev kär i dig. Den förbannade kärleken.

Försöker påminna mig om att du troligtvis går igenom lika mycket känslor, tvivel och längtan som jag. Skrattar när jag påminns om att jag i mina tankar kallat dig älskling långt innan vi blev ett par, långt innan det var legalt. Och rädslan jag hade för att jag skulle råka försäga mig. Vet inte hur det gick till men jag har insett att du klev in i mitt hjärta långt innan jag förstod det själv.

Fem helger fick vi tillsammans och på något lustigt sätt hann jag vänja mig vid dig på den korta tiden. Nu ligger tystnaden över helgen och det känns som om jag befinner mig i ett vakuum, i en tomhet och på en plats som ändå andas ett visst lugn. Ibland behöver jag befinna mig i det där tomrummet för att samla kraft och komma på vart jag vill och på vilket sätt.

Vet att jag snart kommer att få höra din röst igen. Det kommer ge mig ett lugn. Längtar.

Din Karolina