Min älskling,

Jag vaknar, med en känsla som jag inte riktigt kan sätta ordet på direkt, jag tror det är tvivel. Vet inte hur jag ska förklara det eller hur jag ska skriva för att du inte ska missförstå. Känslan av tvivel fyller mitt bröst och får mig att undra om det här är möjligt, om du och jag är möjliga.

Kanske ska jag kalla det för oro istället. En oro över vad jag anar men inte ser. En oro över det jag ser men inte anar.

Jo jag vet att du tycker vi inte ska tänka för mycket på framtiden, inte gå händelserna i förväg. Det som blir det blir. Ändå, är det så svårt och jag tror att oron mer handlar om att jag i mina försök att inte tänka för mycket missar varningssignaler som jag borde sett.

Det är inte avståndet som avskräcker mig, inte alls det att du inte är här just nu. För mycket närvaro skrämmer lika mycket. Det är allt det där andra, möjligheterna. Och ska jag vara ärlig så är det nog också en rädsla för att det blir du som sätter stopp, du som en dag meddelar mig att vi inte är möjliga, innan vi ens har börjat.

Jag tänker inte säga förlåt för det jag känner, tänker inte be om ursäkt. Det jag känner finns där och att be om ursäkt för det skulle vara samma sak som att förneka mina egna känslor. Inte nu, inte denna gång. Det har jag gjort så att det räcker.

Det jag skriver är inte för att göra dig orolig, inte för att få dig att bli rädd. Jag vill bara förmedla var jag står, just idag, just här och nu.

I morgon är en annan dag.

Älskar dig.

Din Karolina

Kategorier: Kärleksbrev