Älskling,

Det jag vill säga dig måste få förbli osagt ett tag till men det skriker inombords. Jag vill inte skrämma bort dig och är så rädd för att trampa lite snett och se dig försvinna bort.

Jag vet att du denna helg kommer att vara närmare mig än du varit på länge. Så nära att jag nästan kan känna värmen från din kropp och en svag doft av dig. Och jag vill sträcka fram min hand, röra dig och låta mitt finger stryka längs med dina armar och upp mot din haka för att dra handen genom ditt mjuka skägg.

Längtan som vibrerar i luften mellan oss där ingen av oss vågar ta det första steget närmare. Men jag vill, hela mitt jag vill.

Varje gång du ger mig ett lite tecken blir jag glad och känslan av dunbollar som kittlar mig får mig att skratta. Tills du drar dig tillbaka, blir avståndstagande och det gör mig så förvirrad. Och jag kan inte låta bli att undra om du gör det för min skull, av respekt, för att du tror att jag inte vill låta dig ta det där steget in i mitt hjärta.

Samtidigt gör jag samma sak, av respekt för dig och rädsla för att skrämma bort.

Någon sa att om man inte vågar så vinner man aldrig. Så jag samlar mod, blir yr och hoppas att jag vågar låta det bära eller brista. Gör jag det inte idag är det kanske försent …

Har älskat dig sen första dagen ..

Din Karolina

Kategorier: Kärleksbrev

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *