Älskade,

Ännu en regnig dag och jag tror det får bli en dag inomhus. Det kan behövas för jag vill göra iordning i sovrummet tills du kommer. Har hittat en fin färg som har en svag fin grön brytning. Som ett grönt saftigt äpple. Den färgen ska jag måla på väggen som sängen står mot och sen ska jag bädda med de där lakanen fulla av rosor. De gör mig så glad och att vakna i dem får mig alltid att skratta.

När jag satt på jobbet häromdagen och åt lunch pratade vi om saker som försvinner på konstiga sätt. Som de där strumporna du vet, de som aldrig dyker upp igen. Det var ett roligt samtal och när jag skulle berätta om min klocka som försvann någon gång på 80-talet möttes det av ett skratt jag inte hört på länge. Det var helt underbart och överraskande. Både att de lyssnade till mig men också att jag fick dem att börja skratta. Deras skratt fyllde mig med en sån härlig värme.

Jag saknar mitt eget skratt. Det känns som om jag inte ens minns längre hur det låter. Kanske är det saknaden efter dig som står i vägen och inte låter glädjen komma fram och jag längtar så efter den dag då du står här framför mig. För jag vet att du kommer lyfta bort det där som står i vägen bara genom din existens och skrattet kommer att bubbla upp ur mig som en gryta som kokar över.

Det längtar jag efter. Och efter några dagar kommer jag att säga till dig att vad du än gör så låt mig aldrig sluta skratta. För när mitt skratt upphör, när det försvunnit, då måste vi stanna upp och ge varandra tid igen.

Kom snart och skratta med mig. Kom och gråt med mig. Kom och förundras över de små tingen i dagen, de där som bara du och jag ser.

Din Karolina

Kategorier: Kärleksbrev