Älskling,

Jag borde längta, borde sörja att du inte är här, men av någon anledning känner jag ett sånt lugn och glädje i min kropp. Och jag märker att det smittar av sig på människorna runt omkring mig. Det blir som ringar på vattnet. Folk jag passerar stannar till, vänder sig om eller söker min blick. Kanske är det så att jag går mer upprätt, mer rakryggad.

Känslan i mig är så tydlig, känslan av att du kommer närmare för varje dag. Känslan av sommarens sista suck och hösten som står där och väntar på att få stiga på.

I morgon är det september och den dörr som tidigare var stängd, som nu är på glänt, öppnas alltmer för varje dag. Jag vill att du ska veta det. Vill att du ska veta att när du kliver in så var det inte så självklart som det känns nu, då för några månader sedan.

Nu är min, din, vår längtan äkta och tillåtande. Precis just så som det ska vara när två personer äntligen träffas.

Älskar dig redan så mycket.

Din Karolina


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *