”Jag vet inte var du är, har ingen adress, så jag skriver här och hoppas att mina brev når dig.

Vet att jag är ganska dålig på att säga de där kärleksorden, använda orden, så jag lovar att träna varje dag tills du är hos mig.

Du, som är min stora kärlek. Min älskade, min älskling. ”

Så började det

Det var så allt började, med kärleksbreven till honom, som sedan utvecklades till ett skrivprojekt. Aldrig hade jag i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle bli verklighet.

Jag behövde skriva och hade fastnat i den text jag höll på med. Bad om hjälp med läsning och reflektion av en person som valde att tacka nej. Så där stod jag, med en känsla av att mitt skrivande hade havererat. Samtidigt som jag vet hur viktigt det är att skriva något varje dag.

Det bor en längtan i mig

I mig bor en längtan och breven som min pappa skrev till min mamma på 50-talet började dyka upp allt oftare i mina tankar. Han skrev på sina resor och breven innehöll kärlek, ångest, längtan och reseskildringar. Brev av ett slag vi sällan skriver numera.

Ovan att skriva kärleksbrev

Om det är något jag aldrig tidigare skrivit så är det kärleksbrev och därför fick det bli min utmaning. Inte bara det, jag hade inte heller någon att adressera mina kärleksbrev till då jag påbörjade projektet utan skulle bli tvungen att skriva till någon som inte svarar eller läser det jag skriver.

Allt föll på plats …

I slutet av sommaren fick jag besök av en författarvän och vi ägnade en hel helg åt vårt skrivande. En av dagarna åkte vi upp till toppen av ett berg och satte oss där för att diskutera våra texter och vårat skrivande. Där och då föll allt på plats och i vårt bollande förstod jag vad jag höll på med. Mina kärleksbrev blev början på ett manus, en kärlekshistoria som berättas i brevform och skickas till någon som inte läser dem.

Är det livet som spelar mig ett spratt?

Det jag inte hade förväntat mig var väl att kärleken skulle dyka upp på ett oväntat sätt i en person jag känt i många år. Han har inte funnits i mina tankar när jag skrivit men jag började snart förstå mer och mer att han funnits i min omgivning, i min värld på flera olika sätt länge. Jag hade bara inte förstått hur han nästlat sig in mot mitt hjärta och nu när jag ser tillbaka så vet jag att jag redan för ett år sedan förstod att jag hade starka känslor för honom. Då sågs vi vid ett tillfälle bara som vänner och jag fick anstränga mig för att inte avslöja att hjärtat just gjort ett hopp i mitt bröst.

Så en dag satt vi där, mitt emot varandra och det fanns inte längre några hinder för att låta kärleken sippra ut. Och det gjorde den men det som just börjat skulle snart utsättas för en prövning då kärleken blev tvungen att resa bort och kommer tillbaka först om 200 dagar. Under den tiden har han svårt att höra av sig och jag vet inte riktigt var han befinner sig. Det är som om mitt skrivprojekt blev verklighet ….

Till dig som läser

Om du läser får du gärna höra av dig och berätta vad du känner, om du blir berörd, vad du saknar, vad du inte förstår eller bara ge mig ett svar … Det gör du i så fall genom att använda dig av kontaktformuläret och du väljer förstås själv om du vill vara anonym.

Kram Karolina

P.S Mitt riktiga namn är Anna Karolina Magdalena

.