Älskling,

Ibland undrar jag om det var ödet som styrde då vi sågs den där första gången. Jag befann mig på platsen där jag hamnat enbart av en tillfällighet just vid den tiden. Du sa att du ofta gick dit men den här gången hade du blivit fördröjd på jobbet och kom senare än vanligt.

Där stod vi och det kändes på en gång som om vi hade något som band oss samman. Osynliga trådar fästa vid våra fötter som drog oss mot en plats och mot varandra. Aldrig hade jag trott på kärlek vid första ögonkastet men du fick mig att tappa andan och jag ställde mig nära väggen för att kunna luta mig mot den när yrseln tog över.

Att två människor så starkt hör ihop likt två pusselbitar där det bara finns de två bitarna som passar trodde jag inte var möjligt. Men det var så det kändes och det är fortfarande så det känns trots att du är där och jag är här.

Och trots att du inte har svarat på något av mina brev än så kommer jag att fortsätta skriva och berätta hur mycket jag älskar dig. Tills du är här hos mig.

Din Karolina

Kategorier: Kärleksbrev

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *