Älskade,

Jag vet knappt var jag ska börja eller hur. Jag som borde vara den som kan skriva brev, som vet hur jag ska uttrycka mig, känner mig mållös och utan ord. Det är så tomt utan din röst.

Igår lämnade jag dig utanför grindarna och såg dig gå in till något du fasar för och med en rädsla i kroppen som jag inte kan föreställa mig. Om du hade din svåraste kväll dagen innan så började min svåraste dag, kväll och natt där och då. Du har under så lång tid haft en enorm press på dig i väntan på hur det här skulle sluta och jag beundrar dig för den styrka du uppvisat och att du trots allt både kunnat skratta och behålla ett lugn när tuffa känslor, frustration och hopplöshet över att sanningen inte segrade har rasat där inombords. Att stå tillbaka som du gjort och inte gå till attack och försvara dig, inte låta känslor och lust till hämnd ta över, är det som gör dig till den fantastiska människa du är.  

Söndag kväll bröt du ihop när vi skulle lägga oss och jag vet inte om jag kan beskriva vad som var svårast för mig, att hjälplöst se din förtvivlan eller att du avskärmade dig så från mig. När jag hörde dig somna blev jag ändå glad för din skull även om jag själv låg vaken länge med en enorm känsla av saknad och ensamhet. Först efter att du vaknade till under natten och tog min hand kom lugnet tillbaka till mig.

Måndagen lyckades jag skingra alla tankar med folk runt mig under dagen och umgänge med en fin vän som jag kan prata med om det mesta och som kan få mig att skratta. Jag behövde det. Mitt sätt att hålla tillbaka gråten påminner mig om tiden då jag som liten höll masken tills jag kunde stänga dörren så att ingen hörde. För det är nu när jag är hemma igen, själv, som tårarna rinner utan att jag kan styra det. Och det är inte tårar för att jag på något sätt tycker synd om mig, om dig eller förbannar situationen, det är tårar av längtan efter den man jag just fått börja älska. Han som jag förstod redan för ett år sedan att jag var kär i. En kärlek som vi bara precis hunnit börja upptäcka och utforska, som känns så bra samtidigt som det till viss del skrämmer mig. För jag tror att du ibland glömmer bort att jag inte alls är lika modig som dig när det gäller kärlek och inte alls så stark som jag kan verka. Även om jag nu har tillåtit mig att bli kär så måste du vara försiktig och rädd om mig för det är lätt att göra mig illa.

Det är så mycket tankar som far runt i mitt huvud. Runt runt runt … Tankar, bilder och upplevelser av den senaste tiden och det jag upplevt, och det vi upplevt tillsammans. Sidor jag sett av dig som är underbara, kärleksfulla, ömma och sidor som kanske är mindre charmiga. Sådant jag nu måste sortera och bearbeta utan möjlighet att kunna prata med dig om det. Och allt blandas med undran över var du är, hur det ser ut där du är, vad du känner och hur du mår. Så jag bär telefonen med mig hela tiden för att inte missa ett samtal om de tillåter dig att ringa och jag kommer att svara var jag än är och när det än är. Även om jag har full förståelse att du kan ha begränsat antal samtal som du får göra och då måste välja vem du ska höra av dig till så hoppas jag förstås på att få höra din röst men begär inte att du ska sätta mig först. Vi är fortfarande så nya tillsammans.

Jag hoppas att du får det här brevet innan helgen och kanske har vi till och med pratats vid innan du läser det. Dagarna, veckorna, månaderna som följer nu kommer att vara tuffa, tysta och tomma men nedräkningen tills du är hemma igen har börjat. Nedräkningen till tiden då värmen har återvänt, dofterna och sommaren är tillbaka och vi kan börja om från början.

Letade efter lite info om korpar och hittade att de ”står för magi, en ny fas i livet och förändring”. Så i sommar börjar en ny fas i ditt liv, mitt liv, ett liv som jag hoppas är vårt liv tillsammans. Hur tung längtan än är att bära just nu och hur mycket jag än avskyr att behöva vänta så ser jag fram emot den tiden som kommer när allt det här är över.

Min pappa fick mig att tro att varje kris gör oss svagare. Det var något jag bar med mig under många år och visst, han kanske har rätt om man inte tar sig vidare utan gång på gång påminner sig själv och inte släpper det som varit utan låter det stanna kvar i kroppen och ta all energi. Så jag trodde på det tills jag en dag insåg att det är precis just tvärtom – varje kris gör oss starkare och kanske är det så att din och min kärlek blir desto starkare efter att vi har tagit oss igenom dessa månader. För vi kämpar båda två, du där och jag här.

Älskar dig.

Din Karolina