Älskling,

Mörkret har kommit och utan att jag märker det är det svart utanför mitt fönster. Det är som om en tystnaden följer med i dess spår. En tystnad och en kyla.

Du vet hur mycket jag älskade den där lite kyliga luften, nattluften. Och jag låter fönstret stå lite öppet när jag ska sova för att jag ska kunna andas. Andas och önskar så att du låg här bredvid, tog in nattluften och andades i takt med mig.

Minns du den där natten då vi blåste upp luftmadrassen och la den där ute på gräsmattan? Det var augusti och jag hämtade flera filtar som vi la ovanpå. Du ville inte att vi skulle sova i sovsäckar så vi plockade fram flera vintertäcken. Sen la vi oss där, nära varandra, och såg upp mot den stjärnklara himlen.

Du skrattade åt mig för att jag pekade på så många stjärnor och till slut kysste du mig för att jag skulle bli tyst. Sen låg vi där tysta tillsammans och du drog handen genom mitt hår. Sådär som du vet att jag älskar och jag märkte inte själv när sömnen tog över.

Jag saknar dig så och har svårt att sova när inte du ligger här bredvid, viskande talar om för mig hur mycket du älskar mig, smeker bort hårstrån som fallit fram i mitt ansiktet.

Älskar dig så att det gör ont. Kom snart.

Din Karolina

Kategorier: Kärleksbrev