Älskade,

Länge satt jag kvar i vardagsrummet och drog mig för att gå in till sängen. Fasan över att känslan av tomhet skulle överväldiga mig fick mig att sitta kvar tills klockan var alldeles för mycket.

Konstigt nog så är jag inte trött. Det är som om kroppen inte är beredd att vila än utan står i någon form av vaken beredskap. Till slut somnande jag och sov med oroliga drömmar där jag for runt på vägar som svängde men aldrig kom fram. Som en evighetstur på väg till något jag inte känner till.

När jag vaknade igen var klockan halv sex och det var omöjligt att somna om trots att jag hade bestämt mig för att inte skynda iväg, inte vara på kontoret förrän lite senare denna morgon. Så jag tog upp telefonen och gick in på messenger. Trots att jag så väl vet att du inte har möjlighet att logga in söker jag upp dig där för att se om du sett mitt sista meddelande.

Allt är som det var när jag släckte för natten, inget har förändrats och jag vet så väl att det kommer att vara så länge än. Länge. Försöker intala mig själv att jag kommer att få höra din röst igen, långt innan nedräkningen är slut. Jag vet det, men tyngden i bröstet känns nu.

Åker till kontoret och skriver ut mitt brev till dig. Det som jag skrev igår. Lägger det i två kuvert och klistrar dit frimärket. Har inte ro i kroppen att vänta längre utan går ut och letar efter brevlådan fastän klockan bara just passerat nio. Den brevlåda som garanterar att det kommer iväg idag. Hoppas så att det når dig innan helgen, att jag skickat det till rätt adress, att du får det i handen och kan läsa mina ord igen och igen. Och i mig gnager tanken och oron över att jag ska ha skrivit något som gör dig ledsen, upprörd, arg. Rädslan för att det skrivna orden ska missförstås när det bara vill förmedla min kärlek.

Mitt första brev till dig min älskling. Inte mitt sista och ett dygn till har passerat.

Saknar dig så, din röst, din doft, vår hudkontakt.

Din Karolina