Min älskling,

Jag träffade en vän och berättade om dig, sa att vi var så lika i så mycket. Han skrattade lite och menade att så är det alltid i början. Visst har han rätt och jag hörde själv hur det lät men hur ska jag förklara att det inte är på riktigt samma sätt. Inte samma sätt som när man först lär känna en ny kärlek. För du och jag är inte okända för varandra, bara nya i kärleken.

Hur förklarar jag att det inte handlar om att tycka lika utan att vi gång på gång upptäcker att vi har lika vanor. Och ett lugn som uppstår när vi inser att det ena efter det andra aldrig kommer att bli en diskussion eftersom vi redan är överens. Det vi möjligtvis inte är överens om är hur kaffet ska göras.

Bilden av dig

Nu när du inte är här försöker jag komma ihåg de där vanorna och allt vi hann se och upptäcka under den korta tiden innan du åkte. Jag märker att ju längre tiden går, desto svårare är det att komma ihåg och jag inser att vi kommer behöva börja om från början. Sen, när du är tillbaka. Vi kommer att behöva börja om från början, prata, upptäcka så som vi redan gjort. Bilden av dig bleknar och jag blir orolig att den bild jag ser och målar upp inte kommer att stämma med verkligheten.

Blir glad varje gång det ligger ett brev från dig i brevlådan. Älskar att läsa dina ord och gör det gång på gång. Njuter. Men jag saknar din röst.

Saknar dig och din närhet. Vägen till dig känns så lång nu.

Din Karolina