Älskade,

Tiden kryper så långsamt framåt att jag nästan kan ta på den. Det har bara gått en vecka sedan du reste och jag försöker göra något för att få dagarna att bli meningsfulla.

Åkte till stugan igår och kom på mig själv med att köra bilen men ändå inte riktigt vara medveten om var jag befann mig. Jag följde vägen, såg asfalten lägga sig framför mig och när jag väl kom fram förstod jag inte hur det hade gått till. Som om jag hade kört i sömnen.

Ska erkänna att jag var lite orolig för att komma dit utan dig, rädd för att bli påmind om din frånvaro. Gräset var blött, färgerna borta och tystnaden var så påtaglig. Länge stod jag där utanför stugan och väntade på att få höra korpens kraxande. Men det enda som hördes var en hackspett som snabbt tog sig från den ena sidan av skogskanten till den andra.

Innanför dörren stod dina tofflor och jag log lite för mig själv vid tanken på att du lämnat lite saker, lite spår, som för att garantera din återkomst. Kanske var det den vetskapen som gjorde att jag mådde så bra ändå.

Idag ringde jag för att höra mig för om de hade sett dig, om de visste var du var. Länge fick jag vänta i telefon och till slut meddelande de att du troligtvis åkt vidare. Så nu vet jag inte om du fått de senaste brevet jag skickade, vet inte om du någonsin får det och vet inte vart jag ska skicka nästa.

Jag lovar att inte ge upp, aldrig sluta skriva, fortsätta att vänta och längta efter den dag då jag får höra din röst igen. Bli inte förvånad om jag blir tyst då i telefon, det är för att jag njuter av att höra varje ord, varje ljud du frambringar. Önskar att jag hade spelat in din röst för att ta fram när känslorna av hopplöshet blir för överväldigande.

En hel vecka har gått. Många återstår. En vecka mindre. En vecka närmare.

Din Karolina