Älskade,

I morse höll jag på att försova mig. Antar att det var för regnet där utanför fönstret mörkade morgonen. Jag sträckte ut min hand för att känna efter om det fortfarande var varmt efter dig på din sida. Så dumt, jag visste ju att det inte skulle vara det. Ändå, ändå kunde jag inte låta bli att stryka handen över lakanet där du skulle ha legat. Jag drog ett djupt andetag men doften av dig fanns inte där.

Det var så länge sedan nu att jag inte längre minns din doft. Så konstigt även om jag vet att när vi träffas så kommer jag känna igen den direkt. Doften av dig, din hud och ljudet av dina andetag.

Jag lyssnade på sommarprogrammet med den där hjärnläkaren, Anders Hansen, och han pratade bland annat om våra behov. Han menade att även om man blir friskare av motion så är känslan av att inte vara ensam lika viktig. Just nu känner jag mig så himla ensam. Det är inte så att jag inte kan vara ensam, för det kan jag utan problem, många gånger njuter jag av det som du vet. Det är det där andra, att inte ha dig här, inte kunna dela med mig av mina tankar till dig just då de uppstår.

Jag saknar dig och jag saknar mina vänner, saknar sällskapet, röran som uppstår när många samlas på samma plats. Det är så svårt när alla åker iväg på semester och jag får se deras härliga upplevelser i sociala medier, då saknar jag dig så fruktansvärt mycket. Inte för att vi hade behövt resa bort eller göra något speciellt. Vi kunde bara ligga här på soffan tillsammans och läsa en bok, ta en paus och pussas lite och sen läsa vidare. Du och jag, nära varandra, hopslingrade till ett.

Men jag ska ha tålamod, för jag vet att du snart är här. Snart …

Din K

Kategorier: Kärleksbrev