Hur ska jag kunna berätta vad jag tänker, vad jag känner, hur ont det gör i mig när jag vet att det här är vår sista natt tillsammans på en mycket lång tid. Jag vill inte berätta, vill inte tynga ner dig med mer än du redan bär på. Tror att du nog vet utan mina ord och hoppas du förstår att den här kampen inte är enbart din, att du delar den med mig.

Du tackade mig för att jag är så stark, men jag är inte alls stark och när lampan var släckt och mörkret omgav oss föll mina tårar. Tårar du märkte men valde att inte göra något åt. Säkert lika osäker på hur du skulle agera som jag är när din förtvivlan och frustration sipprar igenom ditt skal.

Hur ska du kunna veta att det enda jag vill, det enda jag längtar efter, är att du ska hålla om mig och dra din hand genom mitt hår. Så där som du gör. Och jag lovar dig att när du kommer tillbaka ska jag berätta allt det här. Berätta och låta dig lära känna mig så som jag hoppas på att få lära känna dig.

Lyssnar på dina andetag, hör hur du vänder dig oroligt i sängen.

Jag sover inte i natt.

Din Karolina

Kategorier: Kärleksbrev