Älskade,

Jag läste dina ord, hörde hur du andades mellan styckena. Du drog in luften och för någon sekund höll du andan innan du andades ut igen och fortsatte skriva.

Och jag väntade, skrattade för att jag visste, längtade efter vad du hade att säga, väntade och längtade som om det var en överraskning på en födelsedag.

Du gav min dina ord men lämnade det osagda mellan raderna och skapade en nyfikenhet hos mig. En nyfikenhet att upptäcka vem du är, lite varje dag, utan något slut. Och jag lovar dig att jag aldrig kommer att ta dig för givet. Varje dag är jag, och kommer jag, att vara tacksam.

Våra vänner åkte hem idag och det fick mig att gråta. Inte över att jag lämnades ensam utan över att jag saknade dem så redan då bilen körde ut från gården. Vissa vänner tycks ha den påverkan på mig och det var som om en del av mig, en del av min familj, just hade lämnat. Jag vet ju att de är så långt bort.

Dina ord blev därför ännu starkare idag och jag sparar dem i mitt hjärta, låter dem följa med mig in i drömmen. Där finns inga hinder, inga vägar, inga mil som hindrar oss från att få vara tillsammans.

Jag vet att vi kommer att ses snart även om snart inte är imorgon. Då kommer vi inte behöva orden, då kommer tystnaden att tala för oss och den första kyssen kommer att vara länge länge.

Du vet att jag inte slutar skriva förrän du är hos mig. Det är till dig och det är för att göra det lättare för mig att orka med denna väntan. Så jag andas. Djupa andetag, stannar till nån sekund och håller andan innan luften vänder ut igen. Så som vi andas när vi ligger bredvid varandra, andas i takt.

Din Karolina

Kategorier: Kärleksbrev