Älskling,

Vad var det som hände? All den här väntan och när jag äntligen fick träffa dig, om så bara för en stund, så var det som om vi kom av oss. Den stormande kärleken, bubblet inom mig, inom oss, höll tillbaka. Varför? Nu när det inte längre finns några hinder för att låta kärleken gro har vi hamnat i den fasen då vi ser varandras fel och brister. Fasen då vi stannar upp och undrar om det här är något vi kan acceptera, leva med, älska, eller om det är läge att gå vidare. Vidare åt ett annat håll.

Våra fel och brister

Jag är inte beredd att lämna och kanske är jag dum som inte ser dina fel och brister som något negativt utan som en del av dig. En del av det du är och det jag älskar. Att du dessutom berättar om dina fel och brister är en av de saker jag älskar hos dig, din egen insikt. Det är den insikten som gör att jag står kvar vid din sida.

Tid av längtan, smärta, prövningar

All den här tiden då du varit så väldigt långt bort från mig, dessa fem månader av längtan, smärta och prövning. Dagar då du längtade efter att få höra min röst, dagar då jag var den som höll ditt hopp uppe.

Den tiden då jag väntade, stöttade, visade att du kunde lita på att jag fanns kvar här känns just nu som bortblåst då något har förändrats. Och det är inte jag, det är du. För jag märker hur du tagit ett steg tillbaka och dina ord förändrats. Varje samtal som tidigare slutade med en kärleksförklaring har långsamt förvandlats till ett kort hej då.

Är det kanske rädslan hos dig för att du inte gick i tid då, den där ödesdigra natten när allt brakade ihop som gör att du nu gör dig flyktklar vid minsta lilla motstånd?

Tid och tankar

I mitt huvud snurrar tankar och jag ursäktar dig, skjuter bort det hela och ger dig tid. Tid att landa i det som är nu, i den nya situationen du befinner dig i. Försöker vara tålmodig och förstående. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna det jag gör, att se hur något kärleksfullt förvandlats till praktiskt och plikttroget.

Nej, jag vill inte analysera sönder vår relation, vill inte ”måla fan på väggarna”, vill ge dig en chans. Ge oss en chans. Mina känslor för dig är detsamma men om du gett upp och inte längre ser någon mening med att starta om, då kan jag inte göra något mer än bara vänta och se vart det här tar vägen. Beslutet ligger hos dig min älskling.

Det enda beslut som ligger hos mig är att sätta gränser för hur långt du får gå i ditt sätt mot mig och är det något du lär mig från det här så är jag tacksam för det. För nu har även jag backat ett steg. Om 37 dagar är du helt fri och kanske vill du även vara fri från mig. Jag känner mig osäker och förvirrad.

Älskar dig.

Din Karolina

Kategorier: Kärleksbrev