Minns du min älskling,

Minns du våra första möten och hur nervös jag var. Jag sa det så många gånger att det började kännas tjatigt. Du såg på mig och frågade efter anledningen. Som om du inte förstod hur du kunde vara orsaken till sådana känslor hos mig.

Jag kunde inte svara på det då, kan nog inte svara på det nu heller. Kanske är det själva kärleken som gör mig nervös. Kärleken och rädslan för att bli sårad. Igen. Det finns säkert de som tror att jag borde vara härdad vid det här laget. Så är det inte. Kärleken drabbar mig lika hårt varje gång och jag ger den mitt allt, varje gång. För att det är sådan jag är och för att jag inte vet något annat sätt.

Snart ska vi ses igen, bara för en kort stund och jag är lika nervös nu som jag var vid våra första möten. Lika nervös kommer jag att vara sen när du äntligen återvänder hem. Då är det på riktigt och det skrämmer mig. Allvaret skrämmer mig. Oron för att kärleken har drabbat mig hårdare än dig skrämmer mig.

Och på inget sätt kan jag göra det annorlunda …

Din Karolina