Älskling,

Vad är det som händer? Varje morgon samma sak, känslor som plötsligt väller upp utan förvarning och tårar jag inte kan hejda. Ser på klockan, den är strax efter åtta och jag minns att du skrev i något brev om dina promenader på morgonen. Och igår vid lunch kom en sån där fruktansvärt stark känsla över mig igen, en sån där som jag berättat om tidigare. Kanske är det för att det gått så himla lång tid nu sen jag hörde något ifrån dig, kanske är det för att du inte bara tänkte utan kände dig lika frustrerad över detta som jag. Känslan är så stark att jag knappt kan andas. Så svårt att beskriva mer än en blandning av frustration, längtan och en känsla av att jag blir tokig snart, vill bara gå ut i skogen och skrika i ett desperat försök att stå ut. Du finns i mina tankar hela tiden. Det går inte en dag, inte en timme utan att du härjar runt där och emellanåt klänger jag mig fast vid ett minne bara för att få uppleva känslan av din närvaro.

Bortrest en vecka

Hur ska jag klara en hel vecka borta från stan och veta att det kanske ligger ett brev i min brevlåda? Lika frustrerande som när man sitter och väntar på ett telefonsamtal. Den där frustrationen och väntan som gör att man blir handlingsförlamad. Som tur är så har jag en tågbiljett som inte är ombokningsbar för annars hade risken funnits att jag bokat om bara för att kunna vänta på posten och då missar jag väl nyårsafton.

Minnen som kommer

Det som dykt upp de här senaste dagarna är den där första kvällen då du hade bjudit in dig själv till mig. Jag känner mig lite dum över att tanken inte ens föll mig in att fråga dig, samtidigt så är jag så glad att du sa något. Det är en av de egenskaper hos dig som jag verkligen uppskattar, det där att du är öppen, ärlig och handlar, inte bara väntar på att jag ska agera. Jag har nog alldeles för länge fått vara drivkraften i mina relationer och den rollen vill jag inte ha, orkar inte ha. Samtidigt så är jag inte intresserad av att den andre ”tar över”.  Ja, det har du nog redan förstått att jag inte tål människor som försöker styra och kontrollera mig. Inte ens mina föräldrar lyckades med det. Som jag ser det så handlar jämställdhet i en relation om att man driver relationen tillsammans, turas om som i en dans, stöttar och resonerar fram lösningar som känns bra för båda. För det är ju så att så fort man är i en relation, när man är mer än en person, så kommer det att uppstå konflikter och olika viljor. Det är oundvikligt. Helt enkelt för att vi har olika erfarenheter från livet.

Som om vi sågs första gången

Tänker en del på när vi äntligen kommer att träffas igen och det gör mig lite nervös. Min nervositet handlar om att träffa dig, se dig, vara nära dig. Precis som då vi träffades de första gångerna som du kanske kommer ihåg. Jag vet inte men tror att det handlar om allvaret i det hela, vetskapen om en djupare kärlek, vetskapen om att du kommer att finnas där hela tiden, att du tagit ett kliv rakt in i mitt mest privata, det som är mitt och som jag nu måste dela. Jag tror att jag levt så länge utan den där gemenskapen att jag knappt vågar tro på att den finns, och jag har saknat den så enormt mycket. Det där att vara i ett ”vi”, att få höra ordet ”vi”.

Längtar efter att få uppleva mer och skapa nya minnen tillsammans med dig. Nu har vi alldeles för få och de börjar bli utnötta och suddiga.

Saknar dig …

Din Karolina