Min älskling,

Glöm det där med att jag börjat vänja mig vid att du är borta, så känns det i alla fall inte idag. Fasiken!

Behövde andas

Det där underkylda regnet som skulle kommit igår kom idag så jag var glad över att köra småvägar mot stugan. Det snöade ganska mycket också, så ett tag funderade jag på om det var dumt att åka, men ju närmare jag kom desto lugnare blev vädret. Så himla skönt att komma till dit och bara få andas lite. Jag har ju så svårt att hålla mig inne när jag är där. Måste gå runt och se mig omkring. Tog en tur in i skogen på baksidan och hämtade lite granris för att göra en krans. Hittade lite mossa och några fina pinnar också. Ja… du vet hur jag är… När solen började gömma sig bakom träden packade jag in i bilen igen och åkte hemåt. Luften var klar och snön på vägen fast. Det kan verkligen vara så magiskt att åka på vintervägar just vid den där tiden då mörkret är på väg att lägga sig.

Viljan att anpassa sig

Skrattar lite åt minnet av ditt sätt att försöka säga hur du vill ha saker och ting, samtidigt som jag sällan träffat någon som är så villig att anpassa sig. Sen är förstås frågan vad det gör med dig själv om du hela tiden känner att du anpassar dig mot din vilja. Tyvärr något jag själv känner igen mig i. I en relation måste man förstås anpassa sig, men det finns gränser och det är något vi båda behöver jobba på.

Tankar som kommer

Ibland kommer tankar över mig, tankar på vad sjutton du ska med mig till och vad du ser hos mig. Sånt jag kan ha svårt att se när jag saknar dig, din röst, din närhet, så himla mycket. Ogillar verkligen det här avståndet och att jag inte kan prata med dig för det finns så mycket jag skulle vilja säga, skulle vilja berätta. Om jag nu hade fått en syl i vädret ”fniss”. Kanske fördelen med att skriva brev – du har inget annat val än att lyssna.

Jag hoppas att vi får möjligheten att vara tillsammans mycket i sommar, att vi får sitta ute länge i sommarnatten och somna tillsammans i stugan. Oavsett hur eller var så kommer vi att få vår tid. Inser att det inte finns så mycket annat att göra än att säga som hundraåringen ”det är som det är och det blir som det blir”. Människan är fantastiskt flexibel och anpassningsbar … Så nu är det bara att ”gilla läget” och se fram emot när vi ses och till dess njuta av breven.

Jag står ut.

Din Karolina