Min älskade,

Snön har lagt sig och nu tror jag att den blir kvar. Det gör dagarna lite ljusare och det behövs. November har varit så himla mörk. På alla sätt.

Vargtimmen

Som du vet så sover jag med öppet fönster och tidigt igår morse hörde jag snöplogen utanför. Till att börja med så där på avstånd som det blir när man sover, men han gav sig inte förrän jag vaknat ordentligt. Vågade inte titta på klockan, misstänker att den var runt fyra. Det är väl den tiden på dygnet som kallas ”vargtimmen”, den tiden då jag har svårast att somna om.

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. /Ingmar Bergman

Det är svårt att hålla tankarna på avstånd, tankar som inte handlar om dig utan sådant som stressar mig i vardagen, i jobbet. Sådant jag saknar att få berätta för dig. Inte för att jag behöver din hjälp att lösa det utan för att jag behöver prata om det för att själv kunna hitta lösningen. Försöker jaga bort de där obehagliga tankarna som jag ändå inte kan göra något åt vid den tiden och försöker minnas något trevligare. Minnen från när du ligger bredvid mig i sängen, från hur din hand söker sig fram och tänder min kropp. Hur vi älskar.

Sen somnar jag om och sover tills morgonen åter väcker mig.

Är aldrig sen

Jag brukar inte ställa någon väckarklocka men idag hade jag ett tåg att passa. Kunde inte låta bli att sända dig en tanke och konstatera att du troligtvis skulle tycka att jag var ute i sista minuten. Du kanske inte tror det men jag har alltid varit lika tidigt ute som du men sedan jag gick in i väggen har det förändrats något. Jag har börjat prioritera sådant som är viktigt i mitt liv och ibland hör inte ett tåg dit. Ett tåg är ett tåg och missar jag det så får det vara så. Viktigaste tåget är nog det som går hem eller till min älskade.

Jodå, jag hann med utan problem och fick till och med frysa en stund på perrongen. Vet inte vad, eller varför, men tåget missade att stanna på nästa station och när jag tittade upp upptäckte jag att vi backade. Började undra om det var något tecken på hur dagen skulle bli. Lite som när jag inser att trosorna hamnat ut-och-in och förstår varför dagen varit som den varit. Idag blev jag dock lite orolig, för redan när jag satte mig på fiket i väntan på mötet jag ska på så tappade jag min plånbok och det bådar inte gott. Upptäckte det som tur var så nu håller jag hårt i mina saker.

Minnet av ett skratt

Det satt en man och pratade i telefon något bord längre bort från mig. Just som han ska avsluta samtalet skrattar han till, lite så där som du brukar göra. Du vet det där skrattet som jag älskar, det som kommer så spontant och får mitt hjärta att skutta lite extra. Fasiken vad jag saknar att höra det. Fick hålla tillbaka tårarna. Längtar. Saknar.

Minnen av dig dyker upp överallt.

Din Karolina